tisdag 20 november 2012

Läkarbesök

I fredags var jag hos läkaren igen för min rygg, eller ryggslut eller något sådant. Det är ju lite diffust var min smärta/obehag sitter, men faktum kvarstår att bekymren fortfarande finns kvar sedan den gången jag knappt kunde gå/stå/ligga.

Har iofs inte så ont längre, förutom när jag går långt och mycket. Gå i trappor är ansträngande, både uppför och nerför eftersom det känns som att benet ska ge vika hela tiden. Att springa är en fysiskt omöjlighet. Och eftersom det var ett antal veckor sedan det hände och jag alltså fortfarande inte är bra, var det bara att bita i det sura äpplet och gå till läkaren.

Lång åt helskotta bort var iaf sjukhuset. Höll knappt på att hitta dit, körde vilse ett antal gånger eftersom jag inte hade någon GPS att förlita mig på då den tydligen var i den andra bilen.
Till slut kom jag iaf fram ( i tid dessutom )

Läkaren undersökte mig, min ryggrad, mina reflexer, hummade lite uppmärksammat när jag förklarade vad som var fel.
Hummade lite till när hon tydligen skrev ner allt från undersökningen och frågade sedan som det mest självklara i världen, vilken av två behandlingar jag ville ha - Kinetoterapi eller elektrobehandling.
-"Hm, sa jag vad är det för skillnad...jag menar vad är det jag bör behandlas för?"

Vad det är jag ska behandlar för är för mig fortfarande lite av en gåta, något med muskelfästet och nervbanorna, men jag valde Kinetoterapi som jag har fått för mig att det är någon slags sjukgymnastik. Till det hörde också lite trevlig behandlande massage....det var nog det som avgjorde valet.

Så igår var jag första gången på min Kinetoterapi. Sjukgymnasten kunde inte mycket engelska, vilket resulterade i att vi inte alltid förstod varandra eller att jag förstod exakt vad jag skulle göra. Jag fick heller ingen direkt förklaring till varför jag gjorde de alla olika övningarna, förutom att de avlastade ryggraden...
Men det resulterade i att jag fick en mycket direkt förklaring till att jag är mycket ovig, mycket otränad och tämligen orörlig.....Var det nån som sa att jag börjar närma mig 40?

Det känns som att det är en liten väckarklocka till att ta hand om kroppen lite mer. En liten väckarklocka. Jag hoppas att den börjar ringa lite högre under de 9 sessioner som är kvar och att jag kommer kunna göra de olika rörelserna liite smidigare och självklart bli kvitt bekymrena!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar